home
| Vackre Herrman |
Nedan ett utdrag från tidningen Budkaflen 21 juni 1896, efter att Vackre Herrman gått bort: "Varje Stockholmare och varje landsortsbo, som besökt vår huvudstad, bevarar helt säkert i sitt minne hågkomsten av en solig strålande dag, då Kungsträdgården vimlat av folk: unga, graciösa damer i eleganta toaletter, oemeoståndliga levnadsglada kadetter till lands och till sjöss, unga eleganter från Skeppsbrokontoren och rosenkindade barn.Allvarliga kyrkogångare med psalmböckerna i händerna har glidit igenom den brokiga, glada massan, de kommer dels från "Beskan," dels ifrån Jakops kyrka, från vars torn klockorna just slår ut sina malmtoner i den klara luften. Molins fontän plaskar, spårvägsklockorna ringer, och alla dessa ljud bildar tillsammans med sorlet från den böljande människomassan en obeskrivlig konsert.Plötsligt märks en viss rörelse i det fram och återvaggande människohavet. På ömse sidor av Arsenalsgatan ställa sig täta led, och ivriga blickar riktas upp mot gatuöppningen mellan Järnkontorets hus och Hamiltonska palatset. Där ifrån hörs på avstånd dova trumvirvlar. De växer i styrka, och man ser täten ev en bred massa närma sig. Pl,ötsligt förändras trumornas rytm, och i nästa ögonblick dånar en sprittande marsch där uppe på gatan. Åskådarne tränger sig närmare varandra. Musiken kommer närmare. Redan skrider den frivilliga gruppen förbi; denna egendomliga, pittoreska blandning av diverse folk, män och kvinnor, gesäller och gardister, gatpojkar och söndagsherrar. Och så efter de två poliskonstaplarna, som driver på förtruppen, "tambourmajoren," med sin silverknappstav och de breda, silverbroderade gehänget över bröstet, i spetesen för musikanterna. Och efter dessa i raka led k. m:ts liv och hustrupper med gevär på axeln och i paradtoalett. Solen glittrar på instrumenternas mässing, på de blanka gevärslåsen, på kaskar och remtyg, epåletter och sablar. och de sprittande marschtonerna dånar över "torget" säkert lockande en del små fötter bland den täta åskådarskaran att göra ett ofrivilligt polkasteg. Och ungherrarna gnolar med i melodin... Detta är vaktparaden, Stockholmarens gamla, men alltid nya, alltid intressanta och omtyckta gratisnöje. Huvudfiguren i detta välbekanta skådespel var en lång följd av år, ja, nära nog en hel mansålder, "tambourmajorens" ståtliga gestalt. Med Herrman försvinner en verkligen originell stockholmstyp, en man som förstått att tillvinna sig en ovanlig populäritet och som länge ska leva i glad och tacksam hågkomst, åtminstone så länge någon av den nuvarande generationen är i livet."
|
