En klar, vacker söndag, det var den 18 maj 1890, hade kapten Rolla gjort en sensationell bragd. Han hade stigit upp med ballong från Mosebacke terrass samt, kommen mitt över strömmen, störtat ut i rymden med en s. k. fallskärm. Riktigt lyckligt hade detta första försök ej gått. Att börja med ville ej skärmen fort nog veckla ut sig, men äntligen fick den formen av ett paraply och så seglade luftseglaren ned, men tyvärr rakt i vattnet utanför galärvarvet. Han blev genast upptagen och med honom både ballong och fallskärm. Senare såg man honom på tribunen på Mosebacke, föremål för publikens ändlösa jubel. En dag i veckan efter skulle samma sensation upprepas, men nu är att påpeka den unge mannens oerhörda likgitighet för den materiell, hans liv i så mycket berodde av. Den från söndagen våta fallskärmen hade han låtit ligga ihopknycklad ute i det fria, varmed följde, att den karbinhake, som höll samma skärm fäst vid ballongen, ej mäktade bära den genomvåta skärmen.

Det var mycket folk på Mosebacke, torsdagen den 29 maj, när Rolla skulle upprepa sitt djärva nummer. Man såg en mängd tidningsmän och främst bland dem den originella Jörgen (redaktör Georg Lundström i Figaro). Jörgen hade för resten kort före haft modet att gå upp i ballongen med en kapten Feller och då hamnat i Djurgårdsbrunnsviken, vadan han, snart sagt, ansågs som en expert på området. Nåväl, vi stodo en krets av särskilt inbjudna runt om Rollas ballong, vilken just var fylld. Det fanns ingen gondol till den ballongen, utan luftseglaren måste sitta i ballongringen med fallskärmen hängande till höger om sig, så att han endast med ett ryck skulle kunna slita loss sammaskärm och kasta sig ut i rymden.

Den unge luftseglaren hjälpte till att breda ut fallskärmen som, faktiskt, på grund av vätan, hade en betydligt större tyngd än annars. En stor dubbelstege restes upp, och Rolla fäste själv upp skärmen. Han hade dock inte väl stigit av stegen, förrän skärmen föll till marken. Det kom ett slags beklämning över oss alla . Var det hela inte säkrare, tänkte vi nog allmänt. Rolla klev upp på nytt och satte fast sin skärm, varefter allt var klart till uppstigning. Han äntrade ringen, viftade åt publiken, och så steg ballongen...

Knappt några meter i luften - föll skärmen på nytt. Rolla höll i skärmen och publiken skyndade fram samt högg i linorna, i sin naivitet troende att man skulle kunna tvinga ned ballongen till jorden igen genom att draga i fallskärmen. Här kom emellertid luftseglaren själv i yttersta fara, då nämligen ballongen med gasens hjälp alltjämt strävade uppåt. Han kunde ha ryckts ur ringen, han satt på, och så ropade han, att de skulle släppa skärmen. själv kastade han sladden, han hållit i, och så steg ballongen - utan fallskärm. Steg och steg.

Det var något fruktansvärt. Mannen däruppe var räddningslöst förlorad, ty hur skulle han kunna komma ned? Gasen i ballogen tar slut, trodde en del, och då slår ballongen ned av sig själv. Men då är han ihjälfrusen, menade andra. En ohygglig känsla grep alla och en var. Man gick ifrån etablissemanget, och hela tiden stirrade man upp mot himlen. man hade sett luftfarkosten bli allt mindre och mindre samt segla ut mot havet. Ut mot okända öden med den ensamme stackars Rolla sittande på den lilla ballongringen.

Hela Stockholm deltog den natten i den olycklige Rollas öde. Från slottet hade man t. o. m. sent på kvällen ringt till mosebacke för att efterhöra, om man visste något, men en hel stads befolkning stirrade alltjämt hopplöst upp mot den grå natthimlen. Dagen efter fann man, som bekant, den olyckliges lik i Saxarfjärden, och det besannades, att han frusit ihjäl samt störtat i vattnet.

Nu begick Mosebackedirektionen en gemenhet, i fråga om vilken källarmästar Mellgren helt fritog sig i ansvarsväg, och av allt att döma var det etablissemangets förlagsgivare, som tänkte göra sig en recett med att dölja Rollas död och att genom att falskt annonsera att Rolla skulle uppträda på kvällen. Publiken, som narrats dit upp, var utom sig, och pressen tog därpå i med en kraft, att Mosebacke måste stängas så gott som omedelbart.

Rollas sista färd från det kolossalt blomsterprydda rummet på Bårhuset till Norra kyrkogården den 6 juni blev en allenastående högtidlighet och fråga är om någonsin här i Stockholm så mycket folk varit ute för att beskåda ett liktåg. Den sorglöse Rolla, som av en slump kom hit till Stockholm och för ett ringa gage vågade sig på det djärva utsprånget, blev hyllad som en furste när han fördes till sin sista vilokammare, samt förevigad på mångahanda sätt. Hans namn skall också ihågkommas av ännu några generationer framåt. Välförtjänt på sitt sätt, ty djärv var han. Men också otroligt sorglös.

Rolla efterlämnade en åldrig moder, för vilken man här på Alhambra, två dagar efter sonens begravning, annordnade en s. k. recett.

Ur Emil Norlanders Rännstensungar och storborgare (Åhlén & Åkerlund 1924).

Viktor Rolla omkom vid sin tredje färd från Mosebacke i Stockholm. Det var den första dödsolyckan vid flygning i Sverige. "Kapten" Rolla stod på en träplatta under en ballong. Vid denna färd, 29 maj 1890, tappade han fallskärmen pga Dihlströmarna. Ballongen steg till hög höjd. Rollas kropp och hans ballong återfanns nästa dag i vattnet utanför Ljusterö.