Klara, det är i alla fall landets hjärta, sen får konungahuset och riksdagsgubbarna och Vera Siöcrona säga vad de vill. Dit leder pulsådrorna till huvudstaden, blanka räls som matar folkströmmen in genom klaffarna. Där dunkar tidningspressarna som tunga hjärtslag i morgongryningen.

Morgongryningen över Klara! Den är sig lik hur än staden och stadsdelen förändras. För den förändras - det är en av de mest föränderliga och dynamiska stadsdelar jag vet. Redan när jag kom dit 1918 som "rytare" på Svenska Telegrambyrån (ett telefonläsarejobb, den lägsta sortens tidningsmannaarbete) ändrade sig stadsdelen och rörde på sig och våndades i sömnen. Det var annars en instängd, hemtrevlig stadsdel kring de stora tidningarna. Bohemerna sökte sig dit, notisjägare satt på kaféerna, på ölstugorna, schweizerier och enkla krogar. På drottninggatan, som var ett syndensstråk, vandrade fagra kvinnor om nätterna, kvinnor med vidunderliga hattar, som gjorde djupt intryck på min artonåriga själ.

Jag hade nattarbete på den tiden och när jobbet var slut vid tvåtiden gick man aldrig direkt hem till Söder, utan en jämnårig vän och jag strövade Drottninggatan några gånger fram och åter, studerande och forskande. Synden var inte så gräll och blommande som det stod hos Levertin. Den var illa sminkad och affärsmässig på ett plågsamt sätt. Rökelse och slöjor förekom icke, men när man hade en lön på hundratjugofem i månaden (varav hundra måste lämnas hemma) blev ändock mycket förborgat och man rörde sig rätt fritt och ofördärvat på syndens vägar.

Men det vara bara på natten som Klara var synd och flärd. På dagarna var det den mest arbetande och strävsamma stadsdel, full av små verkstäder, industrier och hantverkare. Det mesta var smått, trångt och medeltidsaktigt. Och det lilla och det stora levde så nära ihop. Glasmästeriet, det lilla bokbinderiet, höga gamla hus med ateljévåningar, där konstnärerna drog sig fram i svält och jobb, låg alldeles intill de stora dundrande tidningarna där man gjorde natten till dag. Och där fanns Centralen, en stor lysande värmestuga, tågen som dånade in i mörkret, de stora stråken med pinglande spårvagnar och väsande bilar. Klara var både storstad och småstad och en underlig instängd stadsdel.

Man rev och raserade. Tegelbacken, som bara var en liten öppen plats, en knutpunkt för de gröna och vita och röda spårvägslinjerna, vidgades. Gamla hus försvann och den unge rytaren stannade under sin morgonvandring hem från jobbet och tittade in i ruinerna. Utåt Kungsholmen såg han i morgonljuset de svindlande byggställningarna kring stadshusets halvfärdiga torn.

Men allt gick sakta. Ännu var Klara något stabilt och hemvant. Man rev upp spårvägsskenor och Tegelbacken flammade i magnesiumljus på nätterna. Man satte upp en och annan ny bom och byggde lite på järnvägsbron, men ateljévåningarna fanns kvar och där bodde fullt med löst folk, konstnärer och allt för snälla flickor. Det fanns (som jag tyckte då, senare har man ju blivit litet tveksam) inte en vackrare stadsdel.

Sommarmornar i Klara, då nattskymningen började gråna nere i de trånga gatorna och den förgyllda tuppen på kyrkans spira lyste högt över dunklet, då solen började flöda ner över den blanka tysta strömmen, pilarna släpade sin grönska ner i vattnet kring Riksbankshuset och dagern seg och steg! Ett tidigt tåg dånade sakta över bron och bolmande ångskyar löstes opp i guld och aska. Kungsträdgården doftade hägg och frisk morgongrönska och Regeringsgatan låg alldeles öde och varmt gråkall, steg ekade och solkatter från fönstren glittrade ner i skuggsidan. Långsamt, långsamt började stadens hjärta bulta tyngre när dagen steg.

Höstkvällar, när man kom från skärgården och alla de vita båtarna lade till utanför Grand! Gula ventilrader glimmade i svart vatten. Det luktade sten och tung grönska och lyktorna lyste glåmigt i mörkret som lysmaskar. Underliga fasadbelysningar över lövmassor, dunklet under ljusgloberna på Gustav Adolfs torg och Strömmen, den gamla Strömmen med ringlande ljusreflexer!

Vinterkvällar med snöyra kring knutarna, dansande noppgardiner som böljade kring gungande ljus, skuggor som steg och sjönk över sakta vaggande fasader, kurande, hopbyltade människor som irrade in i ljus, som flöt ut från en krogdörr, gult och lockande! För att nu komma sist till våren i Klara - den vita, tidiga, flammande våren då isflaken sakta seglade utför Strömmen, träden fick flor, solen andades grönska över parkerna på en enda natt och luften var som svalt vin! Det fanns inte en stadsdel som levde så med årstiderna.

Och Klara var bohemernas stadsdel. Om det nu har funnits verkliga bohemer i vårt land? Men när tjugotalet led mot sitt slut och vi kom in i trettiotalet drev löst folk omkring i det larmande, ombyggande Klara. På Cosmopolite, vinrestaurangen vid Vasagatan, satt Ferlin, Hammer, Edfelt och Ivar Lo - de två senare mera sällan - och på krogarna i det inre Klara kring tidningarna strövade alla möjliga underliga människor.

Hur många kängsnören köpte man inte i Klara på den tiden i arbetslöshetens bistra år? På ölkaféerna vandrade lumpiga gubbar och unga grabbar med sina lager. En morgon vaknade jag i en främmande våning vid Kungsgatan tillsammans med ett par goda vänner. Värden hade våningen till låns av en bror, som befann sig på en resa till Linköping, och sällskapet var pankt, oerhört pankt. I taket hängde en kristallkrona. Vi lyfte ner den och bar den över till stampen på Tunnelgatan där den inbringade tjugofem kronor. Vi gick till "Oxen" för att spisa lunch. Oxtorgskällaren var på den tiden ett ställe där torgdragare höll till och där gummorna från landet i schalett och stadiga kappor intog en rejäl frukost. Det doftade Paris om det.

Det fanns en historia om Oxtorgskällaren från 1918, då krogen var ännu enklare - jag vet inte någon av Stockholms restauranger som har "tjänat upp sig" så som "Oxen". Den gången - 1918 alltså - fanns det ju Riks och Allmänna telefon i stan, och Allmänna var en underlig telefon, där man kunde höra många samtal på en gång, när man ringde. Konstnären Ararat gick en dag ut i Oxens tambur och lyfte luren till det Allmänna. Genasthördes en avmätt knarrig röst som sa -Är det Kronprinsens våning? -Ja, detta är Kronprinsens våning, svarade en korrekt stämma. Ararat sa ingenting. Den första rösten sa -Det här är överståthållaren Ramstedt. När jag gick från slottet nyss, så glömde jag mina galoscher. Skulle ni vilja ta reda på dom åt mig? -Ja, det skall vi göra, överståthållaren, svarade Kronprinsens våning artigt. Telefonen knäppte och Ararat stod en stund och funderade. sen slog han upp Slottet i Allmänna katalogen och fick numret till Kronprinsens våning. Korrekta rösten svarade. Ararat la om stämman till högtid -jo, hrrm - det här överståthållare Ramstedt, jag ringde nyss angående mina galoscher. -jaha, jaha, sa Kronprinsens våning. -Jo, jag undrar om ni skulle vilja skicka dem, sa Ararat. -Jovisst. Vart då? -Till Oxtorgskällaren! Det blev tyst i Kronprisens våning en liten stund. -Till? Hursa? -Till Oxtorgskällaren, sa Ararat med bestämd, litet irriterad röst. Och tro mig eller inte, sa Ararat, men efter tjugo minuter kom det en betjänt från Kungliga Slottet med bil till Oxtorgskällaren och stegade in med ett paket tll rockambolen och frågade efter överståthållaren. -Överståthållaren!? sa rockambolen, som trodde han var utsatt för något skoj. Drag åt fanders! Man vet inte om överståthållaren Ramstedt någonsin fick igen sina galoscher. - Sådant var Klara 1918.

Men ännu på trettiotalet var det bohemiskt och glatt. -Som den där gången då ingen hade pengar, men man upptäckte att överste Karlssons bror bar en skräddarsydd kostym värd cirkus trehundra kronor. (Överste Karlsson var inte överste men bodde överst i ett hus vid Herkulesgatan och i var våning bodde en Karlsson, därav namnet.) Överste Karlssons bror omringades och man började fingra på kosymen. Den var alldeles ny. Sen gick man ner i den underjordiska toaletten vid Hötorget - nybggd - och där löste man in överste Karlssons bror för tio öre. Han kastade ut kostymen genom dörren. Sen rusade bröderna till stampen vid Tunnelgatan, där man fick femtio kronor på kostymen - det var som sagt en fin kostym. Sen ilade de trogna vidare till AB Kläder, som sålde kostymer på avbetalning, och där man erlade en tia i handpenning och skrev på ett kontrakt om man var betrodd. En var betrodd - det var jag! Sen störtade vi tillbaka till den underjordiska vid Hötorget, där överste Karlssons broder väntade i pantalongerna (han sa efteråt att det var den mest spännande halvtimmen i hans liv, och det tror jag). Sådant kunde hända i klara på trettiotalet.

Och trettiotalet gick och allt möjligt roligt skedde. Hela tiden förädrades och ombyggdes denna rörliga, aldrig vilande stadsdel. Grävskoporna började arbeta så smått, nya byggnader restes vid Vasagatan, tidningar och firmor bredde ut sig och ateljévåningar och skrubbor mot gården, där artister och konsnärer hållit till, togs i anspråk.

Den Silverhårige hade ateljé vid Drottninggatan så sent som 1944, men då sålde en kapphandel så in i Norden mycket kappor att ateljérummen blev nödvändiga för lager. I samma gård bodde en konstsmed, men en affär för barnkläder fick för mycket att göra när barnbidragen började spridas. Barnkläder segrade lätt över konssmidet, som inte hann ur startgroparna i tid. Och så var nästa ateljé och tillhåll upplöst och förvandlat till lager och affärslokal.

Nere i nedersta Klara fanns en skomakare, som hade en god verkstad. Det var en flitig man och man gick gärna till honom med sina skor och fick dom halvsulade. Men när tiden kom, behövde en tidning hans verkstad. Skomakaren hade emellertid kontrakt, ty skomakare är ju ofta ett klokt släkte trots filosofiskt sinnelag. Den stora tidningen måste köpa ut honom för femtusen. Femtusen kronor! -ja, nu ska det supas, sa skomakaren. Å sen får samhället ta hand om mej. Ty han viste vad tiden bjöd och hade ingen släkt. Det blev några vilda veckor på Stopet, löwen, Gyllene Svansen, Gästis och Pilen, ja, det hände att man drog in på Träsket, ett ställe där träskfolket levde. Och efter en vecka knackade den socialt medvetne skomakaren trött och pank på ålderdomshemmets dörr. Antagligen sitter han ännu där och småler åt sina minnen.

Men man närmade sig raskt femtiotalet, och fast Klara, som jag hela tiden framhållit, aldrig stått stilla utan alltid varit en dynamisk och rörlig stadsdel, så tappade man nu nästan andan i takten. Grävmaskinerna återvände i bataljoner, kvarteren började falla, väldiga månkratrar öppnades, helt nya utsikter skapades. Klara kyrka frilades och stod där naken och snopen, sprängskotten dånade i serier och jordbävningen gick fram över Klara. Stora firmor, som för ett decenium sedan vräkt artister och skaffat sig livsrum, fick nu känna på övermakten. och den förändringen pågår som bäst.

Ändå kommer Klara alltid att vara ett tillhåll för konsnärer och skrivare och mera fria andar. Det kommer inte att saknas barer i skyskrapornas skugga. Nere i tunnelbanornas valv och trappor kommer att ströva och mötas. Och en gång, en gång i livet kommer den nya strömbron, som lägger sin skandalställning över blanka vatten, att rivas på samma sätt som den gamla riksbron, Råttfällan kallad, revs under hån och skymf och sopades undan som allt bråte.

Det går inte, hur man än försöker, att förfula denna stadsdel - fast gräsliga försök har gjorts. Allt fult byggverk får med tiden en viss patina, och liksom människor, som är fula i sin ungdom och upp i medelåldern men åldras vackert, så kan till och med ett riksdagshus få sin intressanta period, då det har ett antikvärde och väcker intresse. Det enda som aldrig kan bli skönt är järnkonstruktioner och ingeniörspontoner och de kommer att döden dö.

Men skyskrapor kan bli vackra. Och en gång kommer Klarabohemen att samlas i deras skugga, dåsa i tung sommarhetta, som dallrar mellan murarna, dyka in på varma krogar i höstmörker, trava i yrsnön under svindlande väggar. Flickor kommer att svaja fram och blomma upp, när himlen över den höga och evigt växande och föränderliga stadsdelen blir ängsligt vit om våren. Det blir andra historier, andra äventyr och hus och broar och trafikådror, men människorna blir desamma och de kommer evigt att dricka och fundera och riva ner och bygga om.

Erik Lundegård (1900-1982, skrev under sign. eld), Svenska turistföreningens årsskrift 1956. Centraltryckeriet, Esselte AB, Stockholm 1956.

Fördjupning: Victor Arendorff, Brännvinstörst (1926), Begär (1949). Harald Beijer, Café Cosmopolite (1948). Harald Forss, Parnassen i S:t Clara (1968). Vilhelm Moberg, Berättelser ur min levnad (1968). Anny marwig Rubin, Kinessoffan (1953). Iwo wiklander, Nätter på Savoy (1988). Axel Österberg, Syndare i Klara (1946).