Hufvudstaden i Sverige, Stockholm, är belägen vid Mälarens utlopp i Östersjön genom Norrström. Staden anlades först i trettonde århundrandet, men platsen, där den är belägen, var bekant långt tillbaka i den hedniska sagotiden, under namn som Agnefit och Stocksund. Ortens allmänna bebyggande ägde likväl icke rum förr än efter Sigtunas förstöring av ester och kareler i tolfte århundradet, enligt sagan satte Sigtunaborna ut en stock, full av dyrbarheter och lät honom driva med vågorna, i akt och mening att sätta sig ned, där han stannade. Detta skulle ha skett vid nu varande Helgehandsholmen och gett namnet Stockholm. Hela denna sägen är dock ytterst osäker, och dess trovärdighet minskas eftersom Stockolm tidigare kallades Stocksund samt att att ordet "stock" i det gamla Gotiska språket betyder rinnande vatten, då skulle Stockholm helt enkelt vara en landmassa som är omgivet av strömmande vatten. Men om också orten fick sitt namn och bebygdes redan i tolfte århundradet, blev det ingen ording föräns Birger Jarl gav den nya staden privilegier 1255 och befäste staden med gråstensmurar, utmed nuvarande Öster- och Vesterlånggatorna, i vilka murar portar fanns, medels vilkas tillstängande man höll vattnet borta. Dessa ringmurar omgav en hög sandås, på vilken den egentliga staden var belägen, och på högsta punkten av den samma låg det befästade slottet med tornet Kärnan eller Tre Kronor. Med denna den egentliga stadsholmen var genom broar och torn förenade Stockholmen (helgehandsholmen) samt Kedjeskär (riddarholmen). Under den blodiga medeltiden föll en god del av ohyggligheterna på huvudstadens räkning. Käpplingemorden, på nuvarande Blasieholmen, Förövades på Stockholms borgare av konung Albrechts tyska knektar; Brunkeberg, den stora sandåsen på Norrmalm, fick sitt namn efter derstädes avlivade riksdrotset Brunke, och var 1471 skådeplatsen för Sten Sture den äldres seger över konung Kristiern. Under allt detta utvecklade sig likväl staden ganska märkligt. Malmarna började bebyggas, och 1454 ska en stor eldsvåda härjat Södermalm (Åsöna), och 1484 bortryckte en rasande pest 15.000 invånare. 1520 ägde Stockholms blodbad rum på Stortorget, och 1523 uppgavs Stockholm till Gustav Vasa efter en av de svåraste belägringar, staden någonsin haft att uthärda. Nu kom en tid av relativ ordning, men märkvärdigt nog ökade inte folkmängden i samma grad som under medeltiden, hvartill de oupphörliga krigen säkert var förnämsta orsaken. Ännu 1663 sägs att staden endast har 15.000 inbyggare. Hundra år efter nämnda tidpunkt ägde den redan 75.000 invånare; då tycktes den likväl åter stått stilla eller endast gått obetydligt framåt, enär den 1840 lär räknat endast omkring 84.000 inånare, men har sedan dess gått framåt med jättesteg, till vilket resultats uppnående särskilt en förbättrad sundhetsvård syns ha varit verksam. 1875 uppgick folkmängden till 150.000 personer, 1880 till 168.775 samt 1883 till något över 190.000 personer.

Antal brandförsäkrade fastigheter som 1826 utgjorde ett antal av 3732, med ett värde av 29.273.988 kr, utgjorde 1881 4066 st, försäkrade till 254.468.550 kr. Stockholms utförsel uppgick 1882 till 287.018.716 kr. och införseln till 325.571.446, beräknat efter tullvärde.

I jämförelse med andra av Europas huvudstäder lider Stockholm en stor brist på monumentala byggnader. Dess kyrkor är med ett fåtal undantag, såsom Storkyrkan, vilken dock blivit avtagen på längden för att inte ta utrymme från slottet, samt Katarina kyrka, skäligen obetydliga och små. Några palats finns visserligen, dels i stadens närhet, tillhörande staten, dels som minnesmärken av trettioåriga krigets hjältar och de förnämsta under Vasaregenterna och Zweibruckarne, såsom Gustav Bondes palats (rådhuset), Bondeska vid Rosenbad, Fersenska (nuvarande Sörensenska på Blasieholmen), Adelsvärdska huset (nuvarande Frimurarordens hus, även det på blasieholmen) m. fl.Under Karl XI:s tid anlades Riddarhuset, ett av de yppersta minnesmärkena av Rococotidens byggnadskonst. På senare tid har tillkommit, under Gustaf III, Kungl. teatern och prinsessan Sofia Albertinas (arvprinsens) palats samt under de båda sista konungarnas tid: mosaiska församlingens kyrka, jernkontorets hus, Barclayska (nuvarande Wallenbergska), Wahrendorffska och Davidsonska husen vid Karl XIII:s torg och Hamngatan, Grand Hotel och Bolinderska huset vid Blasieholmshamnen samt Tekniska Högskolan, Norra Latinläroverket och slöjdskolan, även hela den nya Villastaden på Ladugårdslandet, villka består av bekväma och även ganska vackra bostäder, som emellertid tycks vara ganska vårdslöst och slarvigt hopkomna.

Den märkligaste byggnaden i Stockholm, både med avseende av dess ändamål, att vara den regerande familjens bostad, på omfång samt en ädel och enkel arkitektur, är slottet. På samma punkt, den nordligaste och högsta delen av stadsholmens ås, anlades det äldsta slottet av Birger Jarl med tornet Kärnan samt bykyrkan, sedermera S:t Nicolaus i närheten. Åtskilliga reparationer vidtogs dels av Gustav Vasa, som var den som rev kyrkans östra del för att ge bättre utrymme åt slottet, dels av byggmästaren Johan III, särdeles vad tornet angår, som sedermera allmänt kallades Tre Kronor. I slutet på 1600-talet var detta gamla slott förfallet, Nikodemus Tessin d. y. fick i uppdrag att bygga om det, restaurationsarbetet av norra flygeln var nästa klar 1693, då en eldsvåda bröt ut och Karl XI:s lik höll på att brinna upp, efter branden kunde Tessin påbörja byggnadsverket med fria händer, oberoende av den gamla byggnaden, under tiden tog den kungliga familjen det s. k. kungshuset till bostad, det hus, i vilket Svea Hofrätt, Kammarkollegium med skattkammaren och regalierna, samt Statskontoret nu är logerade. Till följd av Karl XII:s ständiga krig och åtskilliga andra orsaker, flyttade den kungliga familjen in i det nya slottet först 1754.

Stockholms slott består av en nästan kvadratformig byggnad av tegel, med tak av koppar omgiven av en balubastard av sandsten. Denna byggnad håller i öster och väster en bredd av 391 fot, i norr och söder en längd av 418 och en halv fot. Huvudbyggnaden omsluter en stor borggård, där man går in genom stora portiker genom varje facad. I varje hörn, nordost och nordvest, sydost och sydvest sticker små flyglar ut. de är 165 fot långa och 51 fot breda, men den sydvästra, som vetter åt Storkyrkan är endast 14 fot lång. För att dölja denna brist på symmetri, är det tillagt två halvrunda flygelbyggnader på västra sidan som omsluter den lilla eller vestra borggården där vaktparaden dagligen avslutar sin vandring.

Norra eller Lejonbacksfacaden, som kallades så efter Karl XII:s kolossala gjutna bronslejon, som fortfarande står här i en zigzag gående ramp, underbygd med granitblock och pelare. - Södra facaden, belägen åt slottsbacken, är på yttersidan prydd av bronstroféer samt innesluter Slottskapellet och Rikssalen. Det förra är särdeles pryligt, hållet i marmor och gull, altarprydnaden är påbörjad av Bouchardon och lÁrcheveque och fulländad av Sergel, samt målningar utförda av Taraval, Pasch och Ehrenstrahl.

Rikssalen, där riksdagerne öppnas och avslutas, samt plena plenorum hållas, är prydd med bildhuggeriarbeten av lÁrcheveque, Sergel och Qvarnström och på vardera sidan av den åt Drottning Kristina skänkta silvertronen står statyerna av Gustav II Adolf och Karl Johan, modelerade av Byström.

Den Östra, mot skeppsbron vettande, s. k. Logårds-facaden, kallas så därför att dess flyglar omfattar den s. k. Logården, ursprungligen tänkt att förvara vilda djur i, nu mera en intagande trädgård och blomsterparterr, till vilken man nedstiger med en hög trappa, och därifrån går ytterligare en bred dubbeltrappa ned till Skeppsbron. Vestra facaden är på yttersidan prydd med en stor rikedom av skulpturer, bland andra tio kolossala karyatider, huggna i sten och mellan dessa sitter nio medaljonger av Svenska kungar. Både från östra och västra facaderna leder prakttrappor upp till de kungliga våningarna. Prakt- eller festivitetsvåningen ligger i norra facaden och utmärker sig, liksom de rum som kungligheterna bebor till vardags, för sin kostbara möblering och de dyrbara konstverk som där blivit samlade.

Såsom ovan är anmärkt, är byggnadskonstens minnesmärken i vår huvudstad, liksom i vårt land för övrigt, inte alls så talrika som i det övriga Europa. Som sagt var, förtjänar Stockholms slott en ganska framstående plats, ja en så stor plats, att det kan tagas till medelpunkt för att däromkring gruppera både övriga byggnader och andra konstverk, samy även de av naturens härligheter som fins här. Utan tvivel har naturen gjort vida mer för huvudstadens skönhet och behag, än vad konsten gjort, fast det inte heller är obetydligt.

Om vi då från slottsplatån vända oss åt alla håll, det ena efter det andra. Rakt mot norr har vi mitt emot oss den allmänt kända vyen av Gustav Adolfs torg med sin ryttarstaty, kungliga teatern och arvprinsens palats till vänster och höger samt hotell Rydberg i bakgrunden, och Regeringsgatan rakt fram. Därifrån beger vi oss med raska steg upp till S:t Jakops kyrktorn, varifrån vi har en särdeles vidsträckt utsikt ända bort till slussen och Karl XIV:s torg samt den närbelägna Mosebacke-hissen, vilken, fast den är bekväm och ändamålsenlig, inte är något föremål som behagar ögat. Följer man med blicken utefter Blasieholmshamnen, är det första hus man ser ett framtidshus, ett hus ännu blott på ritning befintligt. Där låg det gamla kröneriet, vilket senare övergick till Hammerska ladan, och som nu slutligen genom hrr Palmes och H. Zettervalls bemödanden, utan att ens behövt brinna en gång, skall uppstå renad i förskönad gestalt. Sedan ser man åt samma sida den s. k. Fersenska terrassen, som tillhör den Sörensenska egendomen. I ordning följer så Grand Hotel, som otvivelaktigt har ett mer kosmopolitiskt än svenskt utseende, därpå Bolinderska huset, med förgylda torn och på nedre botten försäljningslokaler för ett par av våra mest kuranta svenska industriartiklar: ett järngjuteris och en porslinfabriks. Därpå känner vi igen norska ministerhotellet samt f. d. Höpkenska (numera Edelstamska huset), därefter stannar ögat vid ett stort och vackert palats utfört i de ädlaste material: Nationalmuseum, omgiven av en vacker liten park. Det är bygt 1850-65, efter ritningar av geheimebyggnadsrådet Stuler i Berlin, av generallöjtnanten Kleen. Byggnaden är uppförd i venetiansk renässans, 3 våningar, 260 fot lång, 170 fot bred och 90 fot hög. Den mot slottet vettande facaden pryds av basreliefer i sandsten, byster och statyer i marmor, däremot väntar vi fortfarande på fresker i trappor och gallerier. Hela byggnaden lär ha kostat 2.200.00 kr. Den lilla holme, på vilken Nationalmuseum är belägen och som först kallades Myntholmen efter att Gustav Vasa anlagt myntverk här blev därefter kallad Kyrkholmen då det stod en träkyrka tillhörande Skeppsholmen här. Holmen är nu i nordvest igenvallad med fasta marken samt genom nya Skeppsholmsbron, uppförd av järn, förenad med Skeppsholmen.

Vid en insegling till Stockholm från saltsjön seglar man förbi Vaxholm. Denna lilla fiskarestad, som lever på ganska hårda vilkor under sin mäktige granne fästningen, ty i krig behövs blott en vink därifrån, så blir alla kojorna jämnade med marken. Fästningen, först anlagd av Gustav I, förbättrades av Gustav Adolf, men har först på senare tiden hunnit någon betydenhet. Den nyanlagda fästningen Oscar-Fredriksborg är befäst även med pansarbrytande kanoner och även beklädd med pansarplåtar. Den är försedd med batterier både på Vaxön och Rindön, där ett särskilt starkt utanverk finns, samt på en mängd kringliggande öar. Farvattnet på andra sidan Rindön spärrades fordom genom det nu förfallna fästet Fredriksborg, då för tiden ansett som det största och starkaste militärtorn i Europa, men är nu stängt genom försänkningar.

Ifrån Waxholm går man till Stockholm i nästan rak sydvästlig riktning förbi en mängd småöar, prydda med vackra och inbjudande villor, över långholms- och Höggarnsfjärdarna, vid vars norra strand det gögt belägna Bogesund höjer sitt torn över den omgivande trakten. Man följer Vermdöns norra strand, där en mängd angenäma, i lövbäddar liggande villor, såsom Kummelnäs, Skepparholmen, Hasseludden m. fl.,över allt vänligt tilltala en, men olyckligtvis tilltala en på nästan samma sätt. På andra sidan de s. k. Halvkakssunden utbreder sig Lidingön med kanske en något mindre rik natur än Vermdöns, särdeles på Lilla Värtans stränder, men ständigt med samma täcka och prydliga villor. Den del av Lidingön, som passeras vid stora segelleden, visar oss Käppala ångsåg samt de vackra egendomarna Elfvik, Brevik och Mölna. Vid inträdet till Lilla Värtan ligger Fjäderholmarne med ett ganska bra värdshus, som likväl under de senaste åren undanskymts av den stora brännvinshandeln, i vars tjänst platsen för en tid används.

På södra sidan, mellan Vermdön och Siklaön skjuter Skurusund in, med särdeles vackra och romantiska stränder, av vekare skaplynne på Vermdö-sidan, av ett djärvare på den andra. Denna segelled för väster och söder om Vermdön till det mycket grunda och hopträngda Baggensstäket, varigenom man kommer ut på den friska Baggensfjärden, där den inre segelleden leder till Dalarö, köping, tullstation och badort. Stora segelleden fortsätter däremot utmed norra stranden av Sicklaön, där den djupa och vackra Svindersvik och Ryssviken är belägna. Längre bort på denna sida har man Finnboda slip, en Bergsunds etablissement tillhörig reperationsverkstad vid Saltsjön. På höger sida, på Djurgårdslandet, passerar man Sjötullen eller Blockhustullen och därefter en mängd vackra ställen, till vilka vi får återkomma, då det mer direkt blir tal om Djurgården. Längre bort vidtager till vänster det s. k. södra landet, börjande med Davikens f. d. hospital, nu välgörenhetsinrättning med kyrka. I närheten av den ligger Patons brädgård med s. k. fåfänga, högt belägen utsikt, Södra eller Lindbergska varvet och Ersta backe med diakonissanstalten samt ett litet av arkitekten P. U. Stenhammar uppfört kapell. Sedan följer Katarina kyrka, den högst belägna och därför vidsträcktast sedda i hela Stockholm och dess omgivningar, fast Ladugårdslandet, sedan den blivit höjd genom ett vackert torn, även om tornet inte alldeles tillhör kyrkan, nu har börjat tävla med Katarina kyrka, och den beslutna Johannes kyrka både genom ett högt läge och en vacker arkitektur kan med framgång fullfölja en sådan tävlan.

På Stockholms ström är en synerlig trängsel och brådska av ångslupar, som underhåller trafiken mellan huvudstaden och dess omgivningar på Saltsjösidan de lägger företrädesvis till vid Skeppsbron, Blasieholmskajen och nedanför Museum. Vaxholms-, Värmdö- och Lidingöbåtarna har sina stationer nedanför Gustaf III:s staty, modellerad av Sergel efter Apollo de Belvedere, det största konsverket av alla de statyer som pryder våra öppna platser. Mitt för denna staty höjer sig slottsbacken, på vars spets reser sig den, av Gustaf III, till minne av Stockholms borgerskaps trohet i ryska kriget, beslutna, av hans son resta obelisken, vilken, tillika med lindallén på Norrtullsgatan, är det enda ännu bestående minnet av Gustaf IV Adolf. Mitt på västra slottsvalvet reser sig Överståthållarehuset, ursprungligen uppfört av Tessin till hans enskilda palats, bekant för sin vackra gård med ett underbart perspektiv. I obeliskens närhet ligger Storkyrkan, grundlagd, liksom det äldsta slottet, av Birger Jarl, och sedan avskuren på östra gaveln samt till det yttre restaurerad i italiensk stil, under det dess inre är bibehållet i den ursprungliga götiska stilen. I Storkyrkan förrättas numera de religiösa cermemonier, som angår hela landet, t. ex. konungakröningar, riksdagspredikningar m. m.; sådana som rör den kungliga familjen ensamt, såsom barndop och konfirmationer, äger däremot i allmänhet rum i Slottskapellet. Konungabegravningar sker i Riddarholmskyrkan. Väster om Storkyrkan, endast skild därifrån genom en smal gård ligger Stockholms börs, fullbordad 1776, på samma ställe, där stadens rådhus fordom varit beläget. Platsen, där affärer avslutas, är belägen på nedre botten med ingång från Stortorget, hvaremot övre våningen används till festivitetslokal för de allmänna fester, staden någon gång giver, för ordenssällskap och större sammankomster.

I Gustaf III:s dagar lär det varit meningen att låta en vacker aveny i samma arkitektur som slottet förena Riddarhustorget med lilla Borggården, och man ser i n. v. Statistiska centralbyråns hus en lämning därav. Nu för tiden går stora vägen från Riddarhustorget till slottet, vilken begagnas av offentliga processioner och de kungligas ekipager, efter Storkyrkobrinken, en sluttande gata, som mynnar ut mitt för Gustaf Vasas Staty av l´Archeveque, bekostad av Riddarskapet och adeln.

In progress