Beckomberga Mentalsjukhus. Beckis. 1970-talet. Jobbade på tidkort. Hoppade från den ena avdelningen till den andra. Arbetsuppgifterna varierade. Ibland fick man duscha och mata schizofrena patienter. Vi kallade dom för "skitzar". En del försökte bitas. Kunde dom inte det spottade dom på mig. Andra sparkades. Nyptes och revs. Man blev vaksam. Närvarande. Och de använde konstiga ord som jag inte hört förut...trädknullare, industrifitta, potatisrunkare...jag förstod sällan vad de menade, men gillade uppriktigheten i deras språk. Många av dem var födda på 1800-talet eller tidigt på 1900-talet. De var uppväxta på den svenska landsbygden. Ju mer de bet och fräste och svor, ju mer tyckte man om dom, de gamla skitzarna. På något sätt bevarade de minnet av en kultur som för länge sedan var försvunnen.

I korridorerna

Nej, inga situationer var givna på Beckis. Precis som i schack gällde det att ha fria ytor framför pjäserna och att alltid ha ryggen fri. En del vårdare påstod att vansinnet kunde smitta. Att man borde akta sig "väldigt noga". Jag vet inte riktigt...men de mentalvårdare som tog åt sig för mycket av en del patienters, nära nog ockulta förmåga att manipulera ens känslor och heliga principer, stannade i regel inte kvar länge på jobbet. Dom stack därifrån så fort de kunde. Dom stod helt enkelt inte ut.
-Hon sprang ut i vassen och försvann, brukade vi säga vid fikabordet när nyanställda slutat samma vecka som de börjat. Såg man dom nånsin igen, hade de i regel patientkläder på sig.

- Ta aldrig nåt personligt om du vill överleva på Beckis! Det var huvudregeln. Han som gav mig det rådet var för övrigt dvärg. En av de skickligaste psykologer jag mött i hela mitt liv, också han en patient. Han var även konstnär med ateljé i kulvertarna. Men vad som hände nere i Beckombergas kulvertar är en annan historia...det känns tabu att tala om det... prostitutionen, narkotikan, barnen, häleriet, de oheliga allianserna mellan personal, läkare och patienter...man orkar knappt tänka på det...i vilket fall...det var inte bara psyket som tränades på Beckis...på vissa avdelningar ingick även brottning i arbetspasset. Motståndarlaget bestod ofta av en ensam patient som just inkommit med poliseskort. Om han eller hon avböjde att ta emot sin välkomstdrink, 3 -5 cl haldol, kastade man ner honom på sängen och höll fast delikventens sprattlande armar och ben, samtidigt som nattsyrran i sitt urringade linne, böjde sig fram över sängkanten och tryckte in en hibernalspruta i skinkan på honom. Då lugnade han ner sig.
- Sådärja, brukade hon säga med sin mjuka och vänliga röst, innan hon vinkande glatt och kilade iväg till nästa avdelning.

Men ofta kunde det vara riktigt mysigt och hemtrevligt på Beckis. Det tror jag faktisk många håller med om. Ibland var det så lugnt och skönt och julpyntat på avdelningarna att man kunde spela Chicago, ett slags pokerspel, eller kolla på en videorulle eller bara slappna av med en flaska whisky i personalrummet. Sedan sov man gott bland psykopater, nojor, fobier och skitzar. En natt, efter en våldsamt bråkig och kaotisk kväll, som rundats av med några klunkar whisky för mycket, hade jag en fruktansvärd mardröm. Jag såg hur en patient, en hypomanisk brottare...en fullständigt ursinnig typ...ja samma kille som kvällen innan lagts i dubbla läderbälten av fyra vårdare från Larmstyrkan... kom krypande mot mig genom den långa och mörka korridoren. Och det märkligaste av allt, hans säng satt fast uppe på hans rygg. Det gnisslade och knarrande från den. Chocken blev så stark att jag omedelbart vaknade. Och när jag slog upp ögonen...då fortsatte drömmen...ja sex, fem, fyra meter framför mej...släpade sig en märklig farkost fram mot mig. Vilket slags olympiskt grepp brottaren hade använt för att vända upp och ner på sängen var en fullständig gåta. Som att lyfta sig själv i håret. Det finns folk som än i dag diskuterar och hur han egentligen burit sig åt. Det var en tung järnsäng med både stängsel och hjul. Förlamad av skräck tjöt jag så hela avdelningen vaknade. Trodde jag hade fått delirium.

Mina tillskyndande kollegor skrattade så att de kiknade. När vi fått brottaren på rätt köl och låst in honom på "Issoleringen" bjöd de på ännu mer whisky. All skräck måste nämligen firas på 30-avdelningarna. Dessa hillbilly-vårdare var vana vid värre. Långt värre. Dom tillhörde ju "Eliten" på Beckis. Men ingen är värst. No way. Alla har vi vår överman... Det skulle visa sig redan några dagar senare när "Texas", en sjövild och krigsskadad Vietnamdessertör, som varit granne till en kompis morsa, demolerade samma avdelning...korridorer, fikarum, matsal och rökrum...med hjälp av en avslagen golvlampa. Då var det Eliten som darrade. Som Tripp, Trapp och Trull stod de bakom medicinvagnen och huttrade likt skolgossar som glömt vantarna där hemma.
- Runa, tell your friends...att retirera in på expeditionen...annars ska jag spela brännboll med deras döda jävla skallar!

På samma sätt som ens egna föräldrar hotade med Sigtuna internatskola, när man ställt till bråk, hotade vi de värsta marodörerna på Beckis med Den Fasta Paviljongen på Säter om de inte skärpte sig. Det hjälpte ibland, men inte alltid.

Jorå. Men varje dag var inte extrem. Nej då, inte alls. För det mesta höll man sig nykter och arbetade på mer normala avdelningar. Jobbet gick ut på att skydda psykotiska människor från sig sjäva. Man blev skicklig på att lugna ner upprörda patienter och förhandla med dom. Och man lärde sig att lyssna. Till och med låtsas att lyssna. Våld var den sista av alla utvägar. Själmordsförsök och Depressioner. Delirium och Snetändningar. Ja alla slags Manier och Paranoida utbrott tillhörde vardagen. Av någon anledning trivdes jag bra i denna miljö. Flera av de psykiskt sjuka utstrålade en kreativitet och spontanitet som saknades i samhället utanför. Så enkelt var det nog. Som extranställd gick man ofta omkring i privata kläder. Detta gjorde det svårt att ana vem som var patient och vem som var vårdare eller annhörig. Det var en riktig röra. Vissa avdelningar liknade små bohemiska konstnärskotterier eller hippieläger. Den enda skillnaden var att dörren till friheten alltid var låst. Och bara några av oss hade en nyckel.

På de "tunga" och "farliga" avdelningarna, de som kallades för "Stormen" var man däremot tvungen att bära sjukhuskläder. Vit byxa och vit kavaj. Ibland när man gick omkring i sina vita kläder kände man sig som en lägervakt. Det var inte alltid helt bekvämt att identifiera sig med denna roll. Men vårdarna hade rätt, den vita uniformen skapade en nödvändig distans till patienterna. Vissa patienters blixtsnabba nyckfullhet gjorde att man alltid var på helspänn när man gick omkring i korridoren på Stormen, eller hade ett ärende i enskilda rum eller salar. Jag minns en julhelg i slutet av 70-talet, när vi skulle ta ett urinprov på en ung missbrukare som var dömd för rånmord. Eller straffriförklarad som det hette i journalen. Han låg för det mesta och lyssnade på hårdrock i sin säng. En allmänt slö och ohyfsad typ. Om provet visade sig vara haschpositivt innebar det permissionsförbud för hans del. Inga fler promenader till knarklangarna vid Brommaplans t-banestation. Inga mer besök på "Lilla Systembolaget" som personalen kallade patientfiket.
- Pissprov, sa jag, och viftade med glasburken i handen.
- Dra åt helvete, svarade han.
- Pissa, annars blir det bälte, sa jag.
- Dra åt helvete.
- Pissa, annars blir det persmissionsförbud, det vet du!
- Dra åt helvete.
- Om du var litet smart skulle du be mej pissa åt dej! Jag skulle faktiskt kunna tänka mig att göra det, bara för att vara lite bussig mot dej. Men inte ens det orkar du fråga, din trötta, jävla fitta!
Ingen reaktion. Det var bara att inse att vissa typer kan man aldrig nå, aldrig sätta på plats, aldrig hjälpa. Dom är faktiskt helt körda.
- Dra åt helvete.
- Okej, då hämtar jag de ordinarie babianerna, så får dom fixa det på sitt sätt!
- Dra du åt helvete!

Just då ropade sjuksyrran på mej och jag blev tvungen att rusa iväg genom kulvertarna till 1:an, en av de akuta Intagningsavdelningarna. En utflipprad kvinna från Odenplan var på ingång. Vi mötte henne i dörren, en ordinarie vårdare och jag. Hon eskorterades av två poliser. När de lämnat oss började hon vråla "Jesus, Jesus, Jesus!" Hon sprang runt oss som en fräsande backant svan och gjorde plötsliga utfall mot våra ansikten med sina händer. Hennes ögon var svarta och vilda, håret inkletat i nån slags gulgrön gegga, naglarna långa, vassa och smutsiga.
- Rena dårhuset det här, sa min kollega och log.
- Ska jag ta hand om dom, sa jag och pekade på kvinnans ben.
- Lugn, jag fixar det själv!
Han tog tag i kvinnans ena hand och dansade runt och sköt henne ifrån sig med hjälp av centrifugalkraften. Efter några rundor hade han tröttat ut kvinnan så pass att vi lyckades baxa in henne på rummet. Till slut hade vi fått henne i säng och spänt på henne bältet. Hon satt upp i sängen och fortsatte att skrika "Jesus, Jesus!" Det lät som hon hade kramp. Just då tappade vi uppmärksamheten för en sekund och kvinnan vrålade högt som i helvetet: JESUS! JESUS! och kastade sig mot min kollegas arm och bet allt vad hon orkade. Hennes gula tänder satt fast i hans arm. Jag slog och slog och slog. På käken, på tinningen, till och med på halsen. Äntligen släppte hon. Det var ett kraftigt bett. Efter att vårdaren blivit behandlad och fått bandage runt såret satte vi oss i tv-rummet och tog en "smygöl". Han suckade djupt och sa:
- Får jag tag på den där jävla Jesus nån gång, ska han dö!

Ja, det var en otäck tid. Det pyskiska våldet var värre än det fysiska. Jargongen fick många att överleva mentalt. Många av vårdarna, som utåt sätt kunde ses som cyniker, plitar och sadister var i själva verket humanister. Det går inte att förklara just nu. De verkliga sadisterna var psykiatrikerna, inte alla, men många. 70 och 80-talets exprimentverksamhet med psykofarmaka på patienterna är idag hemligstämplad. Vi som jobbade där spolade ibland ned medicinen på muggen när vi tyckte att det räckte. Vi struntade i vad läkarna sa. Vi såg det vi såg. Patienter som ena dan gick omkring och ryckte som stirriga tjackpundare (amfetaminmissbrukare) blev dagen efter zombifierade levande döda. Patienter som kved och skrek och led av de biverkningar från alla de nya experimentmediciner som läkarna testade åt läkemedelsföretagen. Vissa avdelningar på Beckis på 80-talet påminde om en blandning av ett koncentrationsläger och en institution för plågsamma djurförsök. Det var outhärdligt.

Och sedan...för att kompensera den ena överdriften eller rent av dölja den...lades alla svenska mentalsjukhus ner på 90-talet. Den drastiska motiveringen "Det finns inga mentalsjuka i Sverige" passade både tidsandan och kommunernas ekonomi. Nu dog folk i tusental. De flesta klarade inte av att flyttas 100 mil till sin forna hemkommun och bo i ett eget hem, efter att ha vant sig att leva på institutioner som Beckis, Långbro och Ulleråker under hela sitt vuxna liv. Dom dog som flugor. Söp ihjäl sig. Brann inne. Frös ihjäl som uteliggare. Eller hängde sig i sina redan nedblodade badrum. Aftonbladet skildrar denna tid när Sverige påbörjade projektet med att avskaffa verkligheten. Jag mötte vårdare som grät, som inte visste vad de skulle ta sig till. Det svenska samhället hade friskförklarat deras skyddslingar, deras älsklingar, deras "defektläkta" kompisar av en enda orsak. Att snabbast möjligt skicka dom i döden.

I vilket fall, alla har vi vår egen historia att tänka på. Och senare på kvällen återvände jag alltså till haschrökaren. Han hade fortfarande inte givit personalen något urinprov. När jag steg in i hans rum med glasburken i handen förvånade han mig genom att tilltala mig med ett vänligt tonfall. Det hade aldrig hänt förut.
- Hej Runa, var har du varit?
- I helvetet, svarade jag irriterat. Dags för pissprov!
- Du, sa han, jag har inte rökt på en vecka. Men jag är inte säker på att det räcker för att bli neggad. Jag ska sluta röka...jag lovar. Kan du inte hjälpa mej, bara för denna gång.
- Okej då, sa jag, men inte ett ljud till babbarna, för då får jag sparken.
- Jag lovar.

Så denna julafton 1977 kissade jag åt en mördare och ställde sedan in glasburken på expeditionen. Rätt eller fel? - Det var ju ändå jul.

Jag vet inte vad du tycker som läser detta? Jag försöker bara att berätta som det var. Hur det gick för killen sen? Jag tror han fick tre månaders permissionsförbud.

/Runa Goterman (patient/vårdare 1970-talet, beckis) 2008.

Externa länkar:

Stadsbyggnadskontoret: Planeringsförutsättningar

Stockholms Stad:Beckomberga

Wiki: Beckomberga sjukhus

Övergivna platser: Mentalsjukhus

CamJam: Fotoutställning

Handikapphistoria: Säter