Främlingarnas historia börjar på 1720-talet i Finska Österbotten som var Svenskt och helt okänsligt för människors personliga livsval eller deras eventuella gudsuppfattning. Här bodde Jacob Eriksson och han ville inte döpa sina barn eller gå till den reformerta Lutherska kyrkan. Nu kallas han Pietist men då var han nog bara ung och galen. Jacob Eriksson tyckte att Gud borde kunna finnas helt utan präster, påbud, psalmer och ceremonier. Han förespråkade en Gudstro utan en tredje part; Du och Gud, ingen annan. En personlig angelägenhet mellan den enskilda människan och den absoluta Guden utan kyrka, stat eller annan överhet. Att gifta sig i kyrka var avskyvärt.

Svenska kyrkan tvångsdöpte hans barn i den evangelistiska statskyrkan med hjälp av länsman men Eriksson fortsatte med sina irrläror och vägrade godta den sanna gudstron. Han dömdes till landsförvisning 1734, drog med sin bror och familjer till Danmark för att be till sin Gud ifred, 10 personer lämnade Sverige.

Men I Sverige har ryktet gått om de landsförvisade martyrerna och massor av wannabemartyrer söker upp Erikssonbröderna. Jacob Eriksson inser att han är ledare för en sekt på flera hundra personer. Han väljer att kalla sig själv och de sina för "Främlingarna". De var omöjliga outsiders, männen bar grå, fotsida vadmalsrockar och lät skägg och hår vara oklippt. Kvinnorna skulle vara helt färglösa med grå släta klänningar och ett skynke för hår och ansikte. De ansåg det onödigt att tala med icketroende och blev därför ansedda som högfärdiga. En av deras viktigaste tankeideér var att inte tala i onödan. De föraktade äktenskapet och andra kyrkliga påfund. De levde alltså i otänkbar synd i andra arbetares ögon. Någon privategendom existerade inte bland Främlingarna - kanske den första Maoistiska cellen i Sverige.

Omgivningens största problem med Främlingarna var Främlingarnas förakt för andras sätt att leva och dö. Den vedertagna och fungerande beetendeform kyrka och stat lärt icke-främlingarna att tro på gjorde det omöjligt för omgivningen att acceptera Främlingarna . De mest extrema olikheterna visade sig när en av Främlingarna dog. De vägrade begrava sina döda. De tyckte våra begravningsritualer var meningslösa, vi skrattade åt deras kläder men erkände att deras knapplösa kaftaner och burkor i vadmal var obehagliga. De lade ut sina döda på gatan eller i skogen och ville att de döda skulle förmultna helt utan ledsagning. Det funkade så länge Främlingarna var tio stycken upproriska finnar men när de blev ett hundratal Svenskar varav många dog började danskarna tycka att det luktade illa. Främlingsfientligheten var ordlös och våra hjältar jagades med stenar och rutten tång från Köpenhamn och på ett skepp mot Tyskland.

Tyskarna ville inte ha med Främlingarna att göra och skickade dom vidare till Holland och Holland skickade tillbaka dom till Danmark. Så höll det på i en 11 år lång seglats. Likt äldre tiders fartyg för spetälska var de förbjudna att gå iland. Främlingarna krympte ihop under denna syndaflod och dumpade lik där sälar brukar skrika utanför öde stränder runt hela södra Östersjön. Ensammast i vår värld blev liket efter ledaren Jakob Eriksson, obegravd i gräsbevuxen sand utanför kusten vid Altona där sälar aldrig skrek är han idag en del av en cykelbana.

Den nya ledaren som var Jakops bror och hette Erik Eriksson lyckades få en fristad i Königsberg men snart utvisades de också därifrån. Den 28 april 1745 togs sig hela gänget till Dalarö med en Svensk båt från Königsberg.

Från Dalarö drattlade de in till Stockholm och hyrde rum på Götgatan 47. Främlingarna hade förlorat sin första och ursprungliga ledare, de var inte lika många och kanske inte lika kaxiga. De behövde lugn och ro eller iallafall vila ett tag. På Götgatan försökte de gömma sig från Svenska myndigheter men ganska snabbt genomfördes en polisrazzia på Götgatan 47 där vi hittade pietistiska manuskript samt biblar med anteckningar i marginalen som var misstänkta. Order om omedelbart fängsligt förvar utfärdades på den nye ledaren Erik Eriksson eftersom han och hans lärljungar inte varit hemma vid husrannsakan. Främlingarna har spridit ut sig och gömmer sig. Efter 11 år av hemlöshet är de noga med att inte dra uppmärksamhet till sig, men några av de tröttaste Främlingarna okkuperar en ödegård på Värmdö som heter Skevik.

Främlingarna höll sig borta och utanför, pratade mindre, log inte alls och efter ett tag lugnade myndigheterna ned sig. Hela gänget kunde återsamlas på Skeviksgård. Den var utbjuden till försäljning nu och Främlingarna hade inga pengar men en jävla tur. Den nye ägaren tyckte synd om dom och lät dom disponera gården gratis (han hette Anders Almqvist, köpman, från linköping, oklart vad han köpt och sålt för att bli rik, kanske lin).

Främlingarna fick en fast punkt där de kunde leva det liv deras Gud tillät dom. Förföljelsen som varit jävliga avtog med kyrkans nya mjuka policy efter 1765. Skevik på Värmdö utvecklades till ett konstigt kristet kloster. Alla runt omkring började kalla dom "Skeviksborna" men själva kallade de sig fortfarande Fämlingarna. De började kompromissa med en del av de trossatser de dött för tidigare. De gjorde upp med statskyrkan om en begravningsplats på Johannes kyrkogård. De slutade lägga ut sina lik i närmsta skog eller lövhög. När en av dom dog kördes liket med kärra eller släde till Johannes kyrkogård där det slängdes över kyrkomuren innan solen gick upp. Prästen, dödgrävaren och församlingen fick göra vad de ville med den döde. Främlingarnas avsked i ett "vi ses snart" var redan gjort i nu bortglömda ritualer.

Det sägs att det rykte Skeviksborna/Främlingarna har kommer från de Stockholmare som såg skäggiga och långhåriga män häva lik över kyrkogårdsmuren på nätterna. Eller de historier från blivande kulturpersonligheter som på fyllan snavar över en död Främling i ålderdomliga kläder på väg till sin kompis utställning. Det tror inte vi på Katarina Kaffebar. Pestepedimierna och massgravarna hade nog tagit bort allt av det vi idag gärna benämner "spöklikt" eller "spännande" vad gäller döda kroppar på en kyrkogård. Även Främlingarnas berömda nattliga likprocession från Värmdön in till Stockholm tror vi sågs med ett ointresse av flertalet stockholmare eftersom de kunde se likvagnarna åka kors och tvärs dagtid eller gå ned till träsket och kolla på dränkta spädbarn, infrusna i isen när dom ville. Jämför gärna med amish people på tv eller uteliggare med IKEA påsar på McDonalds vid slussen idag.

Slutet för Främlingarna påbörjades med deras andra ledares död 1746. Erik Eriksson dog när han var 67 år och resterande Främlingar började bråka om ledarskap, utanförskap och rätttrogenhet. Nu har de blivit kändisar och motog donationer och arv från människor som fascinerats och rörts av deras historia. En Främling sa aldrig tack eller förlåt. Deras högdragenhet plussade på tillströmingen av medel, det ligger i den tidens anda. De bugade inte för Gustav III när han besökte deras anspråkslösa tempel 1779 och neg inte för Gustav IV Adolf när han söp till tillsammans med dom 1797 i samma tempel.

Hundra år efter original Främlingens död, dog det sista när gården Skevik överlämnades till Värmdö fattigkassa. Den siste Främlingen, skräddaren Pehr Wallander, dog tre år senare 1849 men om han inte själv gick och la sig i skogen eller kastade sig över kyrkogårdsmuren till Johannes kyrka i dödsögonblicket är han antagligen inte den sista Främlingen.